After seeing the French translation of a new hevn, I was inspired to do a Swedish version. Of course it's a bit different from the English version, but I hope that I stayed reasonably true to the original poem.

nånstans finns två sagor

en om himmel, en om jord

som i varandras armar

vaknar en dag utan ord.

ur detta kommer en balans

de två sagorna är en

ingen rädsla, ingen längtan

inget gjort att ångra sen.

men plötsligt vaknar ett begär

som skakar deras ro

en hunger efter att förstå

en törst att bli och tro.

himmelen berättar

en ny, egen saga, men

jorden luras av det nya

och spelar själv upp den.

så med sång och dans

uppstod sagorna, så små

en stjärna som upplyser

så de kan se och förstå.

både hopp och rädsla nu

varnar dem – för att

denna saga var ej själv, förstås

långt fler kommer inatt.

sagor växte och tog form

till himlens symfoni

de dansade i rymdens höjd,

med eldar inuti.

men sagor står ju aldrig still

de byter form konstant

lyser varje sol upp klart

och lyfter varje brant.

ängar sträcks och blir till vatten

som i havet rinner ut

en värld av vattenfärger med

regnbågar utan slut.

klippor reste sig mot skyn

närmre stjärnors vita sken

höga toppar vita blev

en ny dag för var och en.

för alla ting nånstans att bo

gryt, stugor, städer, hem

snart var allting man kunde se

fyllt med liv i varje lem.

med rötter, fötter, vingar, skott

i svärm, i flock, i hjord

en festival av nyfött liv

av sagor och av ord.

*

jorden började en dag

att tro på sina myter

såg sagorna som sanningar

med regler ingen bryter.

istället för sin fantasi

fastnade jorden för logik

varje gammal dammig myt

blev viktig, magnifik.

himlen, tveksam till detta val

var trots allt jordens vän

den förblev lojal i många år

men talade ut sen.

”jag är rädd att sagor låter så

att vi två glömmer bort

att allt var blott en låtsaslek

nu är ditt koppel kort!

jag tycker inte om vår lek

jag saknar dig var dag

låt oss nu bli ett, som förr

må sagans röst bli svag.”

men jorden, uppfylld av sin tro

och säker på dess makt

misstrodde sin gamla vän

och förblev på sin vakt.

driven av en ny impuls

samlade jorden alla ting

tvingade dem att trängas tätt

med stängsel runt omkring.

sagorna som en gång växte,

som dansade och sprang

låstes nu i hårda hörn

men dov och sorgsen klang.

”lek?” skrek jorden, ”nej, verklighet!

mina sagor skall bestå

våran enighet är blott en dröm

sånt tror jag inte på!”

himlen tjöt, med sitt hjärta i kras,

”du förstår ingenting alls!

Jag vill vara vid din sida

i en evig kosmisk vals

några mörkare motiv finns ej

min vän, jag fruktar ånger

när om oändligt många år

du ser lögnen i dina sånger.”

jordens svar: ”förlåt, min kära

vår lek var lyckans höjd

våra kramar, självklar harmoni

och jag saknar denna fröjd

men våran skapelses mystik

är mer än jag kan klara

så genom mina sagors kraft

ska jag se vem jag ska vara.

jag måste ta farväl och gå

till sagorna jag har

ett offer jag snart glömmer bort

när sanningen är klar.”

jorden vände, gick sin väg

himlen kunde ej säga mer

då jorden hoppade till skyn

och med en skräll föll ner!

syndafloden som uppstod

tog himlen med sig i en våg

som nästan drunknade, när det

plöstligt en sjö där låg.

himlen såg med gråt i halsen

på vad jorden nu var

bortom sjön i evig tid

förlamad, ensam kvar.

vid vattnet jorden skapade

lade sig himlen ner

och grät och mindes dagarna

när det var dem, och inget mer.

för att hitta jorden

inom stängslena den byggt

sjöng sig himlen en segelbåt

och satte sig – där var det tryggt.

*

så här är jag, över sjön

med mycket lite tid

jag minns allt som har lett mig hit

och skrivandet skänker frid

jag berättar hur allt började

för snart glömmer jag det hela...

ett offer som jag gärna gör

om det får jorden att sluta vela.

jag ska vara med dig än en gång

kanske inte som förut

men jag ska stundvis finna sätt

att nå dig, om än för en minut.

måhända möts vi tillfälligt

genom älskande, som vet

för en sekund hur stort det var

vår forna enighet.

gnistorna som slog om oss

skall eka då läppar nuddas

en aning av vår kärlek, som

genom människor aldrig utsuddas.

jag måste släppa taget nu

men innan jag far

tar jag denna hälsning med

som når dig om många dar.

vilken väg det än väljer att ta

genom vem det än väljer att gå

för att när mörkret är som tätast påminna

om att vi en gång var ett, vi två.

när ditt hjärta krossas av tragiska stunder

när det känns som att ingen vill lyssna

när rädslan griper tag i dig

och dina sagor vägrar tystna

minns att allting är en myt

en lek vi hittat på

och en dag kommer vårat slut

för alla sagor gör ju så.

men vi möts igen, i begynnelsen

där vi ej kan ett enda ord

vi gör allt igen, utantill

en ny himmel och en ny jord.

It's a simple song I've played. I hope you like it.